Det är vår och varmt
och fullt med folk på stan
och jag har köpt nya solglasögon
och gömt mig i dom hela dan



I tisdags köpte jag faktiskt nya solglasögon, eftersom solen hade letat sig fram så där
underbart som den bara gör när våren tar sina första stapplande steg.
Det var en sån dag när det nästan kändes för varmt med jacka och du nästan kunde, om du slöt ögonen och önskade innerligt, känna den söta doften från Bosses glassbar.

Idalin och jag promenerade i solen. Vi gick runt hörnet vid Yngves, upp förbi 55:an och vår gamla arbetsplats, förbi muren i domkyrkoparken (som så starkt förknippas med Bosses glass) och vidare mot biblioteket. 
Vi var på bra humör, hur kan man vara annat en så vacker dag, och vi pratade och skrattade.

Sen såg jag honom, i ögonvrån, komma mot oss.
Jag skrattade ännu mer, som om Idalin sagt något riktigt roligt, och fortsatte prata på medan jag följde honom i ögonvrån. När vi gick runt hörnet på biblioteket och han inte längre kunde se oss så tillät jag mig att andas igen.

Varför kan man inte få ha en fin dag utan oväntade run-ins?
Till min fördel så var jag för en gångs skull faktiskt nöjd med hur jag såg ut, alltid lite uppmuntrande när man vet att man är riktigt snygg när ett sånt här "möte" inträffar.







Det jobbiga är bara att idag kom jag på hur bra han faktiskt såg ut i tisdags...



Det är vår och varmt
när du har hört vad jag har sagt
då är det du som går i solglasögon
och saknar nån du aldrig haft