Jag har vänner som tycker att jag lever ett för rörigt liv.
Att det aldrig är en lugn stund och att det alltid finns drama att ta hand om.
Och jag kan kanske hålla med dem på den punkten.
Under kvällens samtal med Erika konstaterade vi att vi alltid ringer om varandra, att någon av oss alltid är upptagen när den andra ringer. Och dom gånger vi faktiskt får tag i varandra så är vi oftast på väg någonstans eller så är vi på väg att däcka efter en lång och intensiv dag.

Men de vänner som tycker att jag lever för rörigt vill också ändra på mig, eller de vill att jag ska försöka att ändra på mig. Jag får höra att det är dags att jag lugnar ned mig och börjar tänka på framtiden. Att jag borde ta tag i mitt liv. Och allt som oftast lyssnar jag på dem och stannar upp i, vad som för dom verkar som 5 minuter och för mig en evighet, ett par veckor. 

Fast... jag tycker inte att de egentligen har rätt när de säger att jag borde tämjas.
Jag tror att jag har ett alldeles för starkt djur inom mig som inte mår bra av att låsas in i en bur.
Om jag får en liten självförtroendekick när jag uppmuntrar hans flörtande så låt mig hållas då.
Om jag känner mig fri när jag är på resande fot så göm inte min resväska.
Om jag behöver två kurser och ett jobb för att känna att jag lever så applådera då att jag kan ha så många järn i elden.



Igår var det den Internationella Kvinnodagen.
En dag jag egentligen ser ner på men just här och nu känns det så passande att nämna det.
Det är så viktigt med kvinnans rättigheter och det ska självklart hyllas med en speciell dag...
Men individens rättigheter då, när hyllar vi det?
När ska samhället hylla att jag går min egen väg, gör det som känns rätt för mig och skriver statusuppdateringar på fejjan om hur fantastisk och underbar jag är!?

I have a dream!
And YES I can!

Carrie:
"Maybe some women aren't meant to be tamed. Maybe they're supposed to run wild
until they find someone - just as wild - to run with"