Ibland kan jag stanna upp och fundera på om jag är "för" lycklig.
Om jag verkligen är värd det.
Eller snarare, om jag fr vara lycklig så här tidigt igen.
Och med risk för att uppröra så måste ändå svara ja på den frågan.
Efter all den skit som jag varit med om så är jag verkligen värd att vara lycklig.

Till den som tycker att jag är respektlös, tänk efter om du skulle sörja
något som var så destruktivt ?
Jag har sörjt det som var bra, det gjorde jag för flera månader sen.
Men nu har jag gått vidare.
Jag har träffat en person som får det att pirra till i magen och som får mig att gå omkring med ett
fånleende på läpparna.
Någon som stöttar mig i allting, tröstar mig när jag gråter, följer mig till läkare och skämmer bort mig.
Men som samtidigt vågar säga emot mig när jag gör något som kanske inte är 100 % ok.

Väldigt tidigt att yttra sig om detta egentligen men det känns som att det kan bli något speciellt.
Eller ja... bli och bli... vi är inte så normala.
I lördags chockade vi nog en del på schlageraftonen genom att kalla varanda mongo respektive fittluder.
Men det bjuder vi på !

Att denna underbara kille också lever ihop med en lika skön människa är ju inte fy skam.
Mycket kramp i magen blir det av allt skratt men det är faktiskt något som jag är beredd att stå ut med.

För summa sumarum: JAG ÄR LYCKLIG, DEAL WITH IT !